det gick inte en dag utan att jag tänkte på dig
jag längtade. efter vad?
längtade så inåt helvete, men nu är jag stark nog att ta steget ner till Vbg,
kommer träffa dig.
på ett sätt gör det ont, på ett annat sätt så känns det bra.

känns bra att få visa mig för dig och tänka för mig själv; "
hans misstag - inte mitt! han förlorade på det - inte jag!"
allt det här tänker jag, men ändå så finns det en liten liten sak i mig som säger stopp.
att jag inte ska fara ner.
att mina känslor bankar för han..

men låt mig bara bli stark nog att kunna åka dit i slutet av månaden, behöver få träffa han!


 
fan så här ska jag inte känna, jag är ju cool!
jag fixar det här!