Jag känner mig så ensam...
Ensam i huvudstaden.
Jag gillar att vara ensam, men att vara utan sina bästa vänner och sin familj är fan inge roligt.
Har haft Ida på besök sen i fredags, shit jag vinkade av henne för 5timmar sen och jag
saknar henne redan.
Att två som har umgåtts 24timmar om dygnet till nu att träffas typ var tredje månad tär på en.
Jag saknar henne så helvete mycket att jag ibland har lust att säga upp mig från jobbet och flytta upp igen.
Det är stört hur man kan sakna någon så mycket.
Någon som man varit så tajt med, som man träffat varje dag, gymmat med, shoppat med, festat med, gått promenader med, ja gjort allt med det gör så himla ont.
Även fast jag vet att vi är bästa vänner fortfarande så gör det ändå så jävla ont!
Hade inget hellre än att vara med dig hela tiden, att du var min sambo här i Stockholm, för jag trivs här.
Det är här jag vill bo. Men jag kan inte tvinga dig, jag kan inte välja dina val.
Du går din skola där uppe, och jag är så stolt över dig.
Men att ha sin bästis i samma stad hade fan inte skadat..

Allting känns knas just nu, och att veta att det är cirka 2månader kvar tills vi träffas igen gör så
jävla ont i mig.
För att jag vill inte det.
Jag vill träffa dig imorgon.
Åk och träna med dig.
Jag vill fan inte vänta två månader tills jag får se dig igen några dagar för att sedan återvända till Sthlm.
Fan också..

Du är den som har förändrat mitt liv totalt.
Du har gjort mig till en bättre människa.
Du har gjort mig till en gladare människa.
Jag är så tacksam över att jag har fått lära känna dig.
Vi har känt varandra i 18månader, och mer ska det bli.
För jag kommer aldrig att släppa dig.

Du är min bästa vän, och det kommer du vara länge till..
Jag saknar dig bästa du, min hjärtevän :(
Det är himla tomt här utan dig :(
Aj luv jo♥